Robert Valsinger
Robert Valsinger är idag en av de mest egensinniga individerna inom Svensk hiphop. Tidigare i år kom hans andra album under eget namn (killen har dock fler plattor än så på sitt medvetande). Eftersom jag verkligen uppmuntrar egensinnighet och individualitet så kände jag att Robban var ett givet kort att satsa på när jag började skriva för JustDet.Tja Robban hur står det till idag?
- Jo tack, det är bra. Varmt ute och jag skall spela in med Skoob Rock till vårt Earthcore-projekt. Pluggar lite nu innan.
För ett tag sedan så släppte du ditt andra album under eget namn: Sången är vacker men ack så sann. Hur har skivan mottagits?
- Den har tagits emot väldigt bra. Jag har fått väldigt fina recensioner överallt och folk hör av sig och gillar skivan mycket. Skitkul! En del påpekar att det är lite ovant med min typ av musik, men ingen tycker det är dåligt, tvärtom faktiskt!
Du står ut ganska rejält som svensk hiphopartist, främst då musikaliskt men även textmässigt. Din musik består till stor del av levande instrument och de flesta av dessa spelar du själv. Känner du att du är en del av den svenska hip-hop scenen eller försöker du distansera dig från den?
- Jag är absolut en del av hiphopscenen, jag gör ju fortfarande klassisk hiphop med AKEM, Earthcore osv. Så jag som artist är fortfarande absolut en del av hiphopscenen. Jag ser mig själv mer än någonsin som ”hiphopare”. Men jag vet inte om jag skulle kalla min nya svenska musik för hiphop… Jag vet att jag länge tyckt det varit så tillgjort inom svensk, och amerikansk, hiphop, folk som försöker vara något de inte är och jag kände att det behövdes lite nakenhet för att väga upp det, ha ha.
Du valde att släppa Sången… själv utan att ha något bolag i ryggen, debuten släpptes dock på PayPerBag. Hur kommer det sig att du denna gång bestämde att stå för hela arbetet själv?
- PayPerBag funkade inte, man kunde inte få skivor att sälja i den takt jag behövde och jag märkte knappt att det gav något att ligga på bolaget. Jag gillar att klara mig själv om man kan. PPB var en jättebra idé och Broadcaster tycker jag mycket om, men det blev nog för mycket att sköta för en person tror jag.
Vad var anledning till att du gick från att släppa skivor under pseudonymen Bashie till att använda ditt riktiga namn?
- På grund av att musiken skiljer sig så mycket och genom att det är på svenska, känns det närmare mig själv, Robert.
Sången… tycker jag både musikaliskt och textmässigt känns mer dyster och lågmäld än debuten. Är detta något du vill kännas vid?
- Hmm .. kanske det. Hela skivan är skriven under en tyngre period. Större, mera livsavgörande relationer och så. Det märks säkert i texterna. Och musiken.
- Jag är lite skolad inom sång och slagverk. Annars är jag autodidakt. Jag spelar huvudsakligen whistles (tinwhistles, low-whistles) idag och sjunger. Men i grunden är jag alltså trummis. Jag är hyfsad på piano och kan en liten del gitarr. Sedan kan jag spela typ blockflöjt okej. Många flöjter är likadana som whistles och de kan jag såklart också spela på. Typ bengal flute, medeltidsflöjt och så. Lite svensk spilåpipa kan jag också.
Du blandar ganska duktigt mellan hiphop och folkmusik i dina kompositioner. Hur kom det sig att det blev en clash av just dessa två stilar? Bl.a. eftersom du även har ett förflutet i hardcore-scenen.
- För jag gillar de musikstilarna mest. Det var vad jag själv ville höra tror jag. Kanske också för att folkmusiken är så ren och ärlig. Inte tillgjord. Jag tycker att hiphop behöver bli mera naturligt och mindre stereotyp.
Lyssnar du mycket på folkmusik själv?
- Ja, minst lika mycket som hiphop. Framför allt brittisk, svensk och en hel del från Tuva/Mongoliet, Japan och Kina.
Dina texter är väldigt utlämnade och ohämmade, som jag skrev i recensionen så är de nästan lite för påtagliga, det borde väl nästan vara något svenskt att man har svårt att hanteras andra öppenhet? Finns det något du inte skulle kunna skriva i en text?
- Hmm… ja, det finns väl privata saker jag inte vill dela med utomstående. Men jag är inte rädd för nära känslor eller så. Det är inget farligt med närhet. Jag kan däremot tycka att det lite ointressant med ingående texter om hur någon har sex med någon annan. Sex är ju kanske det bästa jag vet, men jag skulle inte sjunga om det i den formen. Det ligger ju mest i en situation, det är känslorna bakom som är intressanta tycker jag.
Du har ett förflutet i bandet Stacs of Stamina, varför valde du att lämna dem?
- Vi hade olika mål med musiken. Jag ville hålla det mera till klassisk hiphop och det var svårt att jobba ihop när vi alla bodde på olika platser. Vi är dock polare fortfarande och jag gör en del musik med Johan (Radioclit) när jag är där i London.
I dagens digitala värld där allt handlar om internet, hur påverkar det dig som artist med alla mp3-filer som flyger fram och tillbaka i cyberspace? Är Internet mer till ondo än nytta för en artist i din sits?
- Internet i sig är bara en bra möjlighet för artister som mig! Det blir bara till ondo när en del personer skiter i oss fattiga jävlar bara. Jag tycker man vill betala för musik man tycker om. Men Internet och ”cyberspace” är skitbra i sig, ha ha.
Du har ganska mycket planerat i framtiden, massa olika samarbeten med t.ex. Org 12, Astma, Akem mfl. Vad kan du förtälja om detta? Har du börjat jobba på något nytt eget material?
- Ja, jag gör musik (beats) varje dag. Och skriver lite saker då och då, så på ett sätt jobbar jag väl alltid på nya egna grejer. Men just nu jobbar jag mest fokuserat på ett samarbete med Organism 12 och min nystartade grupp Earthcore som gör klassisk hiphop på engelska. Earthcore består av mig, A.M, Jah Rhythm och Skoob Rock.
Nu ska jag inte störa längre, har du något du vill ta upp har du chansen nu annars kan du avsluta på ett lämpligt sätt?
- Ja, jag skulle vilja förtydliga en sak. Jag har aldrig försökt göra en ”cool” blandning av musikstilar eller så utan jag bara gjorde vad jag faktiskt tyckte var bra, vad som berörde mig själv. När jag skrev vissa saker grät jag själv, så många av mina låtar kommer till mitt i känslosamma situationer. Och jag vet att det är ett tecken på att jag skriver något bra när jag själv blir berörd av det jag skriver. En del texter (till första skivan) skrev jag på scenskolan när vi hade lektioner där, sedan blev det sånger av dem. Det som skiljer mina svenska ”Robert Valsinger”-grejer med mina ”Bashie”-grejer var från början att jag inte tänkte att folk skulle höra de texter jag skrev. Jag skrev dem för mig själv. Sedan tyckte jag med tiden att det var precis dessa texter folk skulle höra. Det var precis denna typ av ärliga känslosamma texter jag egentligen själv ville höra tror jag. Det var sånt jag hörde i folkmusiken och saknade inom hiphopen.
Tusen tack till dig Robban för att du tog dig tid att svara på mina frågor.
Stort tack själv!
Relaterade länkar
www.robertvalsinger.com
Skribent: Pierre B Jonsson